Vann Forsbergs Pelle Lindberg-stipendium. (Media ej tillgängligt i mobilversion. Läs på dator.)

Del 1.

Det började med att jag ville göra lite kaffe. Jag dricker oftast mitt kaffe hemma, handbryggt – jag har ingen kvarn men jag handbrygger i en Hario V60 i rött porslin. Porslinet har minimal smakpåverkan, och är snygg. Jag blommar kaffet 30 sekunder, har en vattenkanna med smal stråle för att jämt kunna fördela vattnet, allt det där. Men jag hade slut på kaffe och mjölk, havremjölk då, brölk eller vad det heter nu, jag försöker tänka hållbart men orkade inte bry mig om bolagens juvermätning. Jag ville bara göra en kopp kaffe.

Jag gick till affären, tog en korg och begav mig mot mjölkhyllan. Vissa affärer hade haft slut på Oatly de senaste månaderna, aldrig här i Solna, där betecknas det ”sån där skit”. Flera pallar stod staplade på varandra, orörda. När jag tog det första, närmaste paketet och slängde ner i korgen så upptäckte jag något på baksidan, hela den var täckt i en skrikig röd färg och blå figurer. Jag märkte nu att ett klistermärke täckte hela

baksidan, med en text som liksom skar sig mot det röda,

stack i ögonen på något sätt.

Vad var det här för skit? Inget Oatly kunde satt dit själva i

alla fall, kanterna av klistermärket var lite sneda och

luftbubblor fanns mellan klistret och paketet. Som om någon

hade placerat det där snabbt. Jag läste den lilla berättelsen

ett par gånger, hade ju hört det där om kolkraftverk men

förstod inte varför någon skulle anstränga sig för att

skriva en berättelse om den. Var den ens sann? Sedan såg

jag texten på botten. ”Hard to Read”, jag kände igen det.

Jag plockade upp mobilen och gick igenom mina bilder.

Det stämde, det var samma. Under veckan hade jag sett

liknande klistermärken dyka upp över stan. Inget konstigt

med det egentligen, företag, graffare, klubbar, alla som vill

pinka lite revir i en stad slänger upp sådana. Då hade det

bara varit texten ”Hard to Read”, fast utan de inverterade

bokstäverna. Men färgvalet gick inte att ta miste på.

Jag rev av klistermärket och stoppade den i fickan. Paketet ställde jag tillbaka. Inte för att det kändes fel, det kändes snarare… äckligt? Tänk om någon hade tagit hem paketet innan, fyllt det med gammalt djurblod eller något. Sånt där de kastade på damer i päls förr i tiden. Fast nu får de oss att hälla upp det själva i koppen. Nej tack. Kaffet får vara svart idag, det osar katt här.

Började kolla bland de olika kaffesorterna. Oftast kör jag på någon mildare rostning, det har mer koffein och inte lika stark beska. Fransk- och Skånerost går bort. Brukar hålla mig till Löfbergs eller Gevalia om jag handlar kaffet på ICA. Men medan jag lät min blick gå över sorterna stack det återigen i ögonen. Ett av Zoegas-paketen skiljde sig från resten, först trodde jag det var ett Oatlypaket på vift men det här var andra färger, andra mått.

Men stilen var densamma. Jag såg mig omkring; är det här

ett skämt eller? Dolda kameran? Återigen dessa

klistermärken, lite ojämnt påklistrade och predikande. En

anställd stod några hyllor bort, hon sneglade mot mig.

Jag höll upp paketet.

”Vad är det här?”

Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet inte, de har börjat dyka upp

fler och fler. Jag såg några på sojamjölken också. De har

funnits i affärer utanför tullarna i några veckor.”

”Jag har inte sett dem förut.”

”Nej, det här är våra första! Tycker det är coolt.”

”Tycker det är lite präktigt. Vilka sätter på dem?
”Vet inte. Jag har inte sett någon göra det. Men det finns en

grupp på fejjan i alla fall.”

”Vad heter den?”

Hon skrattade. ”Gissa.”

I slutändan handlade jag ingenting därifrån. På något sätt lämnade biträdets lättsamma attityd mot det hela en unken smak i munnen. Om fler och fler företag får sådana här etiketter, hur kan affären då stå för dem? En gång är ingen gång men om hyllorna fylls? Jag visste inte, men ville jag ha kaffe fick jag istället gå och punga ut lite mer pengar för specialkaffe, kaffe som handlas direkt från bönderna och har blivit inspekterade av rosterierna eller kaffeföretagen ifråga. Det är bara 5% av kaffet i världen, inte många vet det, men det finns märken med helt okej pris.

Jag gick därför förbi Solna Centrum på vägen hem. En bit in finns ett Espresso House, där jag köper mitt kaffe vid löning. Även om så nu inte var fallet så pallade jag inte med mer av den där ”ryska rouletten” av konsumentval. Jag bad expediten om en påse espresso (den är störst så… valuta.) Hon undrade om jag behövde påse för att bära, vilket jag behövde, och hon packade ner ett paket, gav till mig, jag betalade och begav mig hemåt.

På vägen hem tänkte jag på de små berättelserna.

Irritationen hade lugnat sig nu, jag hade ju fått mitt kaffe till

slut. Det är väl inget fel egentligen, att framhäva negativa

aspekter på det här sättet utan att egentligen hindra någon

från att köpa. Det gör de ju på all snus vi köper, all cigg vi

röker. Åtminstone var det här lite färggrant, om än jobbigt

att läsa.

Jag stängde dörren till min lägenhet, gick in i köket och

packade upp paketet. Baksidan var vänd mot mig och jag

ryckte till med ett plötsligt svidande i magen. Det var en

ny etikett.

Jag slogs av en plötslig svindel, eller kanske snarare rädsla,

och fick en bävande känsla av att någon iakttog mig. Mina

händer skakade, hur fan var det möjligt? Hur visste de att

jag skulle gå hit? Det var som att det inte var någonting

allmänt längre, som att det här var riktat mot mig.

Varje meddelande, berättelse, notis eller vad fan man ska kalla det började nu verka personliga. Som att det var hemligheter viskade till bara mig, eller hemligheter som var bara mina. Jag visste ju allt det här redan… Någonstans. Men nu var det en verklighet jag inte kunde fly från, som sökte upp mig, gnuggade sig i mitt ansikte.
Jag gick in på Facebook och sökte efter ”Hard to Read”. Det fanns flera öppna grupper med samma slags manér: ”Vafan är HARD TO READ???”, ”Hard to Read – Frälsare eller troll?”, ”Hard to Read Samlargrupp – Klistermärken sökes/bytes”, ”Hard to Read spaningar Stockholm”, ”Hard to Read spaningar Göteborg” osv. Men en grupp hade bara namnet ”HtR”, en sluten grupp med ett inverterat R som profilbild. När jag gick in på sidan fanns ingen info alls, bara att den hade skapats i slutet av förra året. Allt var dolt förutom namnet på administratören: ”Nikki Fever”. Jag klickade på att gå med i gruppen och började vänta på svar. Eller började, jag behövde inte börja, för strax därefter fick jag ett meddelande. Det var

han, Nikki Fever. Bara en bild liknande de tidigare

men texten hade nästan inga mellanslag. Den andra

skillnaden var att det nu var på engelska.
Jag försökte skriva mer men Nikki hade blockerat

mig så jag öppnade bilden istället.

När jag läst klart texten efter ett par försök kändes

det som att jag skulle somna, liksom jag sprungit ett

maraton i värmen, fast bara i huvudet. Alla färger,

berättelser, budskap, min blick flimrade som om jag

stirrat in i solen. Jag kunde knappt komma ihåg vad

jag hade läst, bara att jag höll med – eller inte höll

med men förstod. Som om jag hade skrivit det själv, trots att jag aldrig reflekterat över det. Dessa hemliga meddelanden, dessa idéer. Eller var det ens idéer? Det var konstateranden, observationer, nitiska spaningar, jag visste inte. Någon som ville få mig att inte köpa kaffe eller havremjölk i alla fall. Det kändes för smalt jämfört med texten han skickade. Jag visste bara att slutet av texten var en webbadress. Det var en sparsmakad hemsida med enkel design. Kunde ha varit gjord idag eller tjugo år sedan. Rubriken läste ”The Truth Is” över en videoruta. Play.

En del av mig slogs av upprymdhet, det handlade inte bara om några små svenska skitprodukter, det här var något som verkade skjuta i alla riktningar. I en annan del av mig spreds samma paniska känsla jag fått innan, var det här några galningar vars mål är att stänga ner företag, webbplatser, myndigheter? Den sista delen av mig ville verkligen sova. Vare sig jag var insyltad eller redan utfryst, så verkade det här bara vara en början.

Och jag som bara ville ha en kopp kaffe.

Del 2.

De följande veckorna började klistermärkena dyka upp mer

och mer, mjölkdryck verkade ha varit en startpunkt för snart

kunde vissa butikers mjölkhylla skina i ett stort arrangemang

av färgkombinationer. Men även större och mer

internationella företag började få kängor. Ben & Jerry’s,

Doritos, Coca-Cola, och Microsoftdatorer på Elgiganten.

Ju längre tid som gick och ju större företagen blev desto

mer konkreta och sparsmakade tedde sig klistermärkena

att bli, och ibland dök bara citaten från videon upp liksom

nya slogans för företaget.

Jag hörde till och med att de hittat jättesmå klistermärken

med pytteliten text på prislappar till underkläder från

Victoria’s Secret. Dessvärre hade jag inte haft möjlighet att

se efter där själv.

Hur som helst började det sprida sig mer och mer över

landet, och även till resten av Europa. Samma slags märken

fast med översatta texter hittades i Tyskland, Italien, Spanien,

m.m. Till och med England rapporterade om detta fenomen,

eller vandalism. ICA, Coop och Hemköp började placera ut

provisoriska vakter, dvs. vanliga anställda med svarta kepsar,

i gångar med vad som kallats ”utsatta varor”. Medan de större

klistermärkena med berättelser och dylikt frodades

utomlands så ebbade det sakta men säkert ut här. Mindre butiker var fortfarande guldgruvor för ”Sticker Readers” som blivit det internationella samlingsnamnet för samlare. Men även där dog intresset efter ett tag. Livet återgick till det vanliga i gamla Svedala. Utan hinder kunde jag köpa både kaffe, havremjölk, glass, konserver, vad jag än ville utan att något nytt budskap dök upp. Istället började offentliga debatten övergå från vandalism till faktiska sakfrågor. ”Nu när Hard to Read går i graven, vad lämnar de för arv?” var ämnet på SVT Debatt där bland annat Ronny Kavring från Konsumentverket och Love Virke från Green Peace diskuterade vilken information företag borde vara skyldiga att informera sina kunder med.

En stor fråga var så klart vilka som faktiskt placerade ut klistermärken, ingen hade blivit påkommen än trots att några blivit haffade bara de plockat upp en misstänkt vara. Klipp från övervakningskameror visades upp där man misstänkte att klistermärken placerats men det såg alltid lika mycket ut som att någon kollade näringsvärdena. Frågan om vem gruppens grundare ”Nikki Fever” var spelade mindre roll men underligt nog verkade de flesta hålla med varandra i den frågan (något som aldrig hänt förut i programmet). Han tror sig vara en visselblåsare, ett troll med kapital och förmodligen en incel med för mycket tid på sina händer, boende i föräldrarnas källare – ett startskott som inte har något med organisationen att göra idag.

Utöver det lästes exempel från klistermärken upp och diskuterades. Oatly, som var det enda företaget med en presstalesperson på plats, höll med

kritiken i alla exempel förutom sitt egna som

dementerades och slätades över. Därav återgick allt till

det vanliga och ingen konsensus nåddes i slutet av

programmet. Det var bra, det var dåligt, det var allt

mittemellan på en och samma gång.

Jag å min sida hade inte hört någonting sedan det

började förutom att när klistermärkena på produkterna

försvann så började fler och fler dyka upp på gatorna,

liknande de jag hade sett förut fast nu var de inverterade

bokstäverna med och adressen till hemsidan.

Även fast man nu kunde gå i affärerna utan att stöta på

offentliga skampålar så verkade meddelandet ha satt

sig i det offentliga medvetandet. Att vara eller bli ”readad” blev ett allt vanligare uttryck när företag eller produkter diskuterades. Även om ett företag inte hade blivit utsatt men någon bara kände till en tillstymmelse av klandervärt beteende så spred sig ryktet tills ingen längre orkade bry sig huruvida det var sant eller inte – de hade blivit ”readade” utan varken domstol eller bödel.

Och när jag trodde att det hela var slut där, att

budskapet hade nått fram och Nikki Fever, vem han

nu var, hade lagt klistermärkena på hyllan – då

plingade till i min inbox.

Jag blev blockerad igen och strax därefter hörde

jag brevinkastet slå till och något falla ner på

dörrmattan i hallen. Det var en plastpåse med

tio stycken runda klistermärken med det inverterade

R:et, en färgsprakande balaklava och en lapp.

Jag gick ut i trapphuset men hörde ingenting, vem

det än var som levererat det hade sprungit därifrån.

Samma stresspåslag jag fått de första gångerna jag

såg klistermärkena kom, nu är jag en del av det här.

Svetten började rinna i pannan och ner för nacken,

jag vankade av och an i lägenheten. Det handlade

inte om att jag inte ville göra det eller inte. Det var

mer det pinsamma i att springa in ensam i en affär

och börja kasta ut klistermärken. Balaklavan var ju

inte direkt diskret heller, och jag måste välja ut

kläder som de i affären inte kan känna igen. Klockan

var 17:05 och hjärtat slog snabbare snabbare

snabbare, jag fångade en blick av mig i spegeln och

märkte att jag log fånigt stort som att någon fäst mina mungipor i ögonfransarna. Om ett par veckor vid den här tiden kommer jag vara en av dem. Fan i helvete, jag vill vara en av dem redan ikväll.

Så klart är det omöjligt att tygla alla upprorslystna själar, eller åtminstone de som fötts med den stundliga förbannelsen att ha ett par busfrön i pallet. Under de kommande veckorna skrevs det i tidningar om enstaka ungdomar som rusat in i affärer med färgglada rånarluvor och frenetiskt klistrat märken på olika produkter. Filmer började spridas på sociala medier, klotter med ”Nikki Fever Lives” kunde synas i tunnelbanan.

Det här var de livegna i organisationen, de

som bara vill göra någonting, sprida en gnutta

kaos runtomkring sig och sedan försvinna.

Som tur är märker de mest själva av sitt

oväsen. Men frågan om Nikki Fevers återkomst

startade debatter på forumen igen. De flesta

var överens om att det inte fanns ett ensamt

geni bakom, då det framkommit allt mer (speciellt genom att klistermärken hittas i bland annat Apples produkter som är förseglade) att en majoritet av märkena placeras redan på rullbanden, innan eller under färden till hyllan. Det var teorin i alla fall. Men det kunde inte ha startat från ingenstans, det var tangentbordsryttarna likväl i samförstånd.

En skrev: ”Men tänk efter, era jävla nollor. Det här började inte bland självmedvetna hipsters med sociologiexamen och oanvända kukar. Blixtar börjar från marken, på lagerlokalerna.”

En annan: ”Men ditt nedpissade högertroll, hör du inte vad vi säger? Även om vem som helst kan sätta ut skiten så måste allt skrivas, designas, tryckas, och även fast du är 50 och fortfarande jobbar på lager så tror jag inte du skulle klara allt det. Gå och lägg dig jävla tönt.”

En kväll började jag bli lite orolig över den 28/5. Tänk om det blir mottaget på exakt samma sätt? Inget ”Grand Hoorah” utan mer en pissljummen påminnelse om när man inte kunde handla utan att få massa text nedtryckt i svalget. Att Nikki Fever med sitt Hard to Read missat båten, slog inte tillräckligt hårt på det varma stålet. Och vi som verkligen tror att vi ska göra skillnad bara är marskalkar i ett bröllop där annulleringspappren redan är utskrivna.

Skitsamma. Jag tvivlar alltid på mig själv när jag sitter för länge med något. Vad det än blir så ska jag vara med i sluttappen.

28/5

Dagen är kommen. Jag har länsat vindsförrådet på gamla kläder jag inte kan identifieras med här. Jag har några järn innanför västen, druckit alldeles för mycket kaffe. Har fortfarande inte hört något nytt från Nikki eller Hard to Read. Det har varit dött hela veckan. Det känns som ett lugn före stormen, men det kan lika gärna vara lugn före sucken. Det spelar ingen roll. Klockan är snart tjugo över. Det är dags att vara.

Del 3.

Epilog.

Tio minuter kvar till öppning. Hon har precis bytt om. Nervositeten har lagt sig nu, till skillnad från igår. Då: När hon hämtade klistermärkena, det hade känts som om alla på stället visste, men samtidigt var det underförstått att inte säga någonting, inte le, inte ens nicka åt varandra. De måste hållas gömda för alla tills de kommer ut i butiken. Då: Hon var helt kallsvettig, men upprymd, uppspelt, uppe i alla former av varv. Det var hennes tur nu. Hennes tur att vara. Nu: De ligger i hennes bakficka, och hon precis bytt om, precis stämplat in. ”Tar du emot leveransen?”, självklart, tänker hon, helt jävla självklart, det finns inget alternativ. Hon går mellan pallarna metodiskt, hon har memorerat vilka hon ska märka. Zoegas bland annat, hon hittar två lådor, skär upp packningsplasten med kartongkniv. Håll handen stadigt nu, plocka upp, placera, lägg tillbaks med baksidan neråt, upprepa. Upprepa, upprepa, upprepa, hon ler när hon gör det, finner det vackert, finner det viktigt, finner sig vara en del av någonting stort.

Efter en kvart har hon förbrukat alla klistermärken hon tagit med, och börjar lasta upp varorna för att placera ut på hyllorna.

En halvtimme senare: Hon är nästan färdig med leveransen, hon skiner, hon vill skratta högt och säga till någon men kväver alla glädjerop. I ögonvrån ser hon en man i 30-årsåldern plocka upp ett Zoegas-paket. Han läser, tittar upp mot henne, läser igen och går sedan fram.

”Vad är det här?”

Hon rycker på axlarna. ”Jag vet inte, de har börjat dyka upp fler och fler. Jag såg några på sojamjölken också. De har funnits i affärer utanför tullarna i några veckor.”

”Jag har inte sett dem förut.”

”Nej, det här är våra första! Tycker det är coolt.”

”Tycker det är lite präktigt. Vilka sätter på dem?
”Vet inte. Jag har inte sett någon göra det. Men det finns en grupp på fejjan i alla fall.”

”Vad heter den?”

Hon skrattar. ”Gissa."

Inombords: "Och du kan kalla mig..."